Här kommer min insändare som skulle till min Sv B lärare igår som jag misslyckades med och skickade efter midnatt, men ändå. Läs eller låt bli. Kritisera gärna!
INSÄNDARE
Ignorera inte negativitet inom idrotten!
Idrotten i Sverige är stor och i alla åldrar använder man sig av någon form av idrott. Ytan, den sidan man ser, av idrotten på alla olika nivåer är sträng och ofta får man intrycket av ett kul liv. Den sidan man inte får se är det psykiskt svåra och det som tär människorna på ett negativt sätt. Det ska bort snarast!
Dåligt självförtroende har de flesta ungdomar och även äldre. Den processen bromsar utvecklingen inom allt möjligt och man blir tystlåten, tillbaka dragen och långt ifrån träningsvillig.
Bänkvärmare, bänkad, reserv eller vad man nu kallar det så är det inte lättare att höja sitt självförtroende genom att bli den som sitter och hejar på sidan om.
Innan matcherna när alla sitter samlade och man känner sig stark… Känner känslan ”nu är det min tur, nu är det jag”- som ska spela. Sen hör man tränaren säga allas namn, förutom ens eget. Man hamnar på bänken och ännu en dag bort kastad, ännu en bit av självkänslan slängd i en papperskorg.
Diskussion efter diskussion som man har från tränaren och alltid samma sak säger de. Varje gång flyter samma ord ur munnen på dem, ”Du är jätteduktig fysiskt och har rätt inställning ibland… men ditt självförtroende är dåligt. Din vilja är svag… så vi ser inte att du vill”. I olika former och i olika betoningar får man höra det. Om och om igen. Hur mycket man än kämpar och tränar så ändras inget. Favorit eller inte, det är det man har och leva efter.
När de ger en besvikelsen i flytande form så har, i alla fall, jag lust att slå sönder dem, piska dem, blotta dem med pinsamheter inför alla de känner. Den starka ilskan jag har inombords när jag få höra de säga samma ”ramsa” gång på gång. Ilskan får en ibland peppad till att bevisa motsatsen, och ibland går man där ifrån gråtandes.
Alla ledare inom lagsporter som har mer folk än tillräckligt ska använda sig av konceptet ”den som tränar får spela”. Om man ska använda sig av det konceptet, så måste man följa det och använda den mot alla. Det funkar inte att använda det mot de som inte är favoriter. Orättvisan är stor och dominerande.
Sammanfattningsvis så är det favoriseringarna som ska bort, koncepten ska ha sin mening, jämställdheten och rättvisan som ska bli ändring på!
Förslag till förbättringar har jag kommit på några stycken. Istället för att favorisera några som är bättre och som kan, lägg ner tid på de som inte kan och gör dem bra. Ge dem självförtroende och styrka. Hjälp dem med sina psykiska frustationer istället för att ge de fler än vad de behöver.
Inför konceptet ”den som tränar får spela”. Hur orättvist är det inte att bänka en fullt frisk, spelglad och träningsglad spelare och sätt in någon bra som är sjuk? Våga satsa på alla spelare. Satsar man aldrig så kommer man aldrig någon vart!
Det skadar inte att ge favoriterna motstånd och att de förstår att de inte kan glida på ett bananskal hela livet. Ge bänkvärmarna en chans att visa att de är bättre än favoriterna.
Använd rättvisan och jämställdheten. Vi alla är lika och olika, men vi har samma behov och känslor. Kan ni själva föreställa er i båda sitsarna som favorit och mindre prioriterad?
//Annie
18/09-2010, Svenska B
♥
